Bokrecensioner (2) Bokrecensioner | Ljudboksbloggen - Part 2
apr 172013
 

Memento mori av Elias PalmMemento mori (latin för – Kom ihåg att du är dödlig) är Elias Palms tredje och sista (?) kriminalroman om rättsläkaren Ella Andersson.
Med nyfikenhet och fascination tog jag mig an Elias Palms debutroman ”Corpus delicti”. I min recension höjde jag den mångsysslande rättsläkaren Elias Palm till skyarna. Med detaljerade obduktionsskildringar skapade han en egen nisch i deckargenren, vilket gav honom en flygande start på sin författarkarriär.
Förväntningarna på efterföljaren ”Causa mortis” var av naturliga skäl högt ställda, och infriades av de flesta vad jag har läst av diverse recensioner. Enligt min åsikt var det ett riktigt bottennapp, som med en övertydlig uppläsare och en helcrazy story gjorde mig riktigt besviken.

Med ”Memento mori” är hedern återupprättad och Elias Palm presenterar en oförutsägbar kriminalroman med några riktigt smarta vändningar. Äckelfaktorn för oss kräkmagade lyssnare är som vanligt hög. Det är lite av poängen eller kryddan i hans böcker att det ingår en lektion i rättsmedicin.

 

I ”Memento mori” är lektionen mer makaber än vanligt då sekreteraren på den rättsmedicinska avdelningen mottar ett paket innehållande ett huvud i kraftig förruttnelse.
När man på avdelningen sätter fokus på att identifiera huvudet, riktar Ella sin uppmärksamhet åt ett annat håll där ett nedlagt fall som verkar ha kopplingar till organiserad brottslighet fångar hennes intresse.

I ”Memento mori” har man kastat in en ny uppläsare i form av Mats Eklund. Han påminner lite om Coach Bengtsson, dock inte lika vass; men helt ok.

Jag rekommenderar  den här sista boken i serien om Ella Andersson och hoppas att Elias Palm återkommer med flera kriminalromaner i framtiden.

mar 242013
 

Dubbelspel”Dubbelspel” är David Baldaccis fjärde bok om de före detta Secret Service-agenterna Sean King och Michelle Maxwell.

Vid ett barnkalas på presidentens tillflyktsort Camp David kidnappas presidenthustruns systerdotter. Den fräcka kidnappningen betraktas som ett direkt hot mot rikets säkerhet. Utredningen får dock en trög start då presidentens hustru vägrar att samarbeta med FBI om inte Sean King får vara delaktig i den. King hjälpte nämligen hennes man (då senator) från en politisk katastrof några år tidigare och litar inte på någon annan.

David Baldacci döljer karaktärernas avsikter på sitt patenterade vis som gör det omöjligt att sortera ut de onda från de goda. När man vant sig vid lite trögstartade Torsten Wahlund är man snart fast i den bästa boken med King/Maxwell hittills.

Två Baldacciböcker på raken med olika huvudpersoner och ”fel” uppläsare dessutom, är inte en ultimat förutsättning för att skapa några timmars god ljudboksunderhållning. Efter de omständigheterna är jag trots allt nöjd med vad jag fick ut av ”De sammansvurna” och ”Dubbelspel” där den sistnämnda absolut ska ha ett riktigt bra betyg.

 

 

 

 

mar 232013
 

De sammansvurnaFrån min senaste recension av Unni Lindell vars böcker Magnus Roosmann numera är given som uppläsare av, till David Baldaccis ljudböcker där han tidigare haft en lika given plats. Tyvärr har man satt ljudboksdinosaurien Torsten Wahlund bakom mikrofonen och inget ont om honom, men jag vet att de flesta ”Baldaccifantaster” associerar David Baldaccis böcker med Magnus Roosmann eller möjligen Jan Modin. Det är av den anledningen jag väntat så länge med att lyssna på ”De sammansvurna” och ”Dubbelspel”.

”De sammansvurna” är den femte boken i serien om Oliver Stone och Kamelklubben.
Oliver Stone har mer eller mindre tvingats att tjäna sitt land ännu en gång. Det hemliga uppdraget prioriteras dock ner när en bomb detonerar i Lafayette Park under ett statsbesök av Storbritanniens premiärminister. I stället för att jaga knarkligor får Oliver Stone nu i uppdrag att hitta de ansvariga för bombdådet. Den brittiska MI6-agenten Mary Chapman blir Stones partner i sökandet efter angriparna. Man förstår snart att bomben bara var en liten detalj i en mycket större operation och så fort man kommer något på spåren mördas personer som sitter på viktig information. För att komma den hänsynslösa och osynliga organisationen närmare tar Stone hjälp av de enda han litar på – sina gamla vapendragare i Kamelklubben.

David Baldacci rör sig skickligt i maktens korridorer bland senatorer och Secret Service-agenter. Spänningen byggs metodiskt upp med välplacerade rökridåer och skickliga vändningar i storyn. Karaktärerna skiftar likt kameleonter precis som det ska vara i en bok av David Baldacci. Uppläsningen är ok men det där lila extra som Magnus Roosmann bidrar med och som tidigare var ett signum får man tyvärr klara sig utan.

mar 192013
 

Djävulskyssen ljudbokUnni Lindell planterar ännu en spänningsroman i den norska vardagen, någonstans ute i Oslos förortsmylla. Här arbetar Vivian Glenne tilsammans med sin granne Birgit Willmann på ett tvätteri. En dag anförtror sig Vivian för Birgit över att glas vin på jobbet och avslöjar att hon haft flera kärleksaffärer vid sidan om de senaste åren. Senare hittas Vivian ihjälslagen i närheten av hemmet.

Före och efter mordet på Vivian strösslar Unni Lindell friskt med villospår. Man blir pepprad med namn på misstänkta: Ex-makar, grannar, älskare och diverse annat löst folk vilken förmodligen är författarinnans avsikt är omöjliga att sortera och hålla ordning på.
Jag har varit inne på det förut att det finns böcker som det inte går att strölyssna på lite då och då. Det här är absolut en sådan. Speciellt i början bör man vara uppmärksam på alla karaktärer som i alla fall jag blandar ihop så jag till slut inte vet vem som sover med vem.
Lättare är det att hänga med utredningssidans huvudkaraktärer, poliserna Cato Isaksen och hans totala motsats Marian Dahle. Här går privatlivet som en brokig men ändå röd tråd genom alla Unni Lindells böcker i serien. Klyftan mellan dem har definitivt minskat och sammarbetet fungerar bättre, men de känns fortfarande som de är från varsin planet. Det är två ganska platta karaktärer som jag ändå ser fram emot att följa i kommande böcker.

Uppläsningen av Magnus Roosmann är det som vanligt inget att anmärka på men det är svårt att betygsätta helheten. Hon är skicklig Unni Lindell men krånglar ofta till det med för många dimridåer. Jag hoppas att hon ger mer liv till huvudkaraktärerna i nästa bok och gör historien lite rakare så fixar Magnus Roosmann resten.

mar 032013
 

Sandmannen av Lars KeplerParet Ahndorils fjärde kriminalroman ”Sandmanen” är en direkt fortsättning på den förra boken, ”Eldvittnet”. De sista kapitlen i ”Eldvittnet” är finurligt sammanflätade med ”Sandmannens” första, vilket kan liknas vid en utdragen cliffhanger.

När seriemördaren Jurek Walter introducerades i ”Eldvittnets” epilog skissades en anonym karaktär fram lite hafsigt; mest som en vink för att uppmärksamma oss på vad som väntar framöver.

För Joona Linna kommer Jurek Walter alltid finnas kvar som en ondskefull vålnad som ständigt gör sig påmind i hans tankar. Men när en ung man som varit dödförklarad sedan sju år visar sig vara vid liv blir Jurek Walters närvaro mer påtaglig för Joona än bara onda drömmar. Det var Joona som fångade honom för många år sedan och det är bara han som kan öppna fallet och avsluta det en gång för alla.

Haken är att Jurek sitter isolerad på en av Sveriges säkraste rättspsykiatriska kliniker. Det behövs en infiltratör som kan komma honom in på livet och som kan vinna över honom på sin sida.

”Sandmannen” är den bästa boken hittills och definitivt den grymmaste. Att krypa in i en överintelligent seriemördares huvud är inget man gör ensam med släckta lampor. Författarparet Ahndoril överträffar sig själva ännu en gång och presenterar här en välskriven nagelbitare som rymmer fler cliffhangers än kapitel. Jonas Malmsjö är tveklöst en av Sveriges vassaste uppläsare som lyfter en riktigt bra bok till en total lyssningsupplevelse.

 

 

Nov 232012
 

”Fjällgraven” är den tredje kriminalromanen med kriminalpsykologen Sebastian Bergman och hans kollegor på Riksmordkommissionen.

Två kvinnor på vandring i den jämtländska fjällvärden gör en makaber upptäckt när en av dem halkar utför en brant. När hon tittar sig omkring ser hon en skeletthand sticka upp ur marken. När den lokala polisen börjar undersöka det förmodade fornfyndet kan man slå fast att det är en grav man funnit, betydligt färskare än man först trott. I graven ligger det sex kroppar, varav två är barn. Riksmordkommisionen kopplas in och börjar sitt svåra arbete med att identifiera kropparna.

Det är en mängd oklara omständigheter som försvårar utredningen då ledtrådarna är få, och ett realistiskt motiv saknas.
Som tur är har författarna skapat en handfull högst levande karaktärer som lyfter storyn och driver den sakligt och bestämt, i rätt riktning.
Men, om det knivskarpa gänget från Riksmordkommisionen är vassa mordpusslare kan man lugnt konstatera motsatsen när det gäller deras privatliv, där det inte är mycket som fungerar. Här frodas svartsjukan, sveken och lögnerna, men också tilliten och respekten för varandra.

Det är de här vardagsproblemen som ger liv och fångar mitt intresse för boken.
Mordgåtan puttrar liksom på lite vid sidan om.
Jag tycker Hjorth och Rosenfeldt kan slå sig för bröstet och andas in lite positiv kritik; för när karaktärerna känns viktigare än fallet man ska lösa, har man lyckats väldigt bra med sina ”gubbar”.
Sebastian Bergman är ett lysande exempel – en riktig idiot som är omöjlig att tycka om; ändå gör man det.

Uppläsningen av Niklas Falk är bra och jag uppmuntrar alltid när man fortsätter med samma uppläsare i en romansvit.

Jag ser fram emot fler spännande mordgåtor av Hjorth och Rosenfeldt – för man vill ju veta hur det går för Bergman & co.;)

 

 

 

 

 

 

Nov 132012
 

”Mamma försökte” är en samling spridda noveller – några har publicerats tidigare men de flesta är helt nyskrivna. Jens Lapidus har själv beskrivit boken – eller novellsamlingen om man så vill, som ett experiment. Den beskrivningen speglar av sig i flera av novellerna där Jens Lapidus visar en helt annan sida av sitt författarskap. Novellen ”Alboraz-massivet” är ett tydligt exempel – en novell om off pist-åkning i Iran!, där ett svenskt killgäng tar extrem-skidåkningen till en helt ny nivå.

Ett par noveller etsar sig fast lite extra och ger avtryck. De är innehållsrika och detaljerade trots att de är korta berättelser.
En av dem är ”Filmen” som berör ett känsligt ämne ur advokatens egen synvinkel och frustrationen av att göra sitt bästa utan att blanda in några moraliska betänkligheter.

En annan favorit är ”Fax från evigheten” – där en ung kvinna på väg upp i karriären negligeras av sina chefer – men med hjälp av sin begåvning ger tillbaka och får sin revansch.

Flera av de korta berättelserna är annars som hämtade direkt ur någon av böckerna i Jens Lapidus ”Stockholm noir-serie” – där karaktärerna redan är kända för läsaren/lyssnaren och som beskriver någon specifik händelse ur deras liv mer detaljerat.

Jag var inne och läste om några lyssnares omdöme av ”Mamma försökte”Storytel och blev både konfunderad och irriterad.
”Kass bok. Man hade kunnat skriva bättre själv.”

”Riktigt jobbig bok orkar inte hålla reda på alla olika scener varför kan man inte skriva en bok om bara ett dussin personer inte halva Sveriges befolkning plus några till nä jag lägger denna till handlingarna.”

Man får ta boken som den novellsamling den är – och det där med svårigheten att hålla isär olika karaktärer förstår jag inte då boken består av fristående berättelser. Det är lättlyssnat och boken som är på endast sex timmar slukar man snart i sig.
Att ”Mamma försökte” skulle nå upp till samma klass som ”Stockholm noir-sviten” – det hade jag inte förväntat mig då det är en samling noveller – men ett lyckat experiment tycker jag definitivt att det är så betyget blir mer än godkänt.

Avslutningsvis några ord om alltid lika mästerlige Magnus Roosmann; kung i de här sammanhangen som fick den här kommentaren på Storytel, av en förmodligen inte helt nykter lyssnare: ”Lyssnade två minuter sedan lade jag av pga vidrig uppläsare. Rekord. Det får bli till att läsa analogt…”

Skål på dig!

Nov 092012
 

”Pianostämmaren” är en fristående fortsättning på Stefan Tegenfalks trilogi om Walter Gröhn och Jonna de Brugge vid länskriminalen i Stockholm.
Det går bra att lyssna på ”Pianostämmaren” som första bok men jag rekommenderar att man lyssnar på ”Vredens tid”, ”Nirvanaprojektet” och ”Den felande länken”  först. Dels för att tillgodose sig viktig bakgrundsinformation om privatliv och annat, men framförallt för att de är otroligt spännande böcker – och då kan man lika gärna ta dem i rätt ordning.

”Pianostämmaren” inleds med att en försvunnen flicka hittas död vid strandkanten i Bromma. Hon har misshandlats men dödsorsaken är oklar och vissa fynd på platsen förbryllar polisen. Kriminalkommissarie Walter Gröhn och hans assistent Jonna de Brugge får ta sig an det komplicerade fallet.

Dramaturgin skiljer sig markant från tidigare böcker av Stefan Tegenfalk då ”Pianostämmaren” är mer av en pusseldeckare där handlingen till stora delar är koncentrerad till Ålsten, en av Stockholms västra stadsdelar.
Det är i de här omgivningarna som Walter och Jonna börjar sitt sökande efter mördaren. Man förhör klasskamrater, lärare och tidigare dömda våldsverkare för att ta sig framåt i utredeningen.
Intresset väcks tidigt för 16-åriga Linnea Hansen som mycket av boken kretsar kring. Hon kommer från välordnade förhållanden men är helt osynlig för sina karriärslystna och självupptagna föräldrar. Hennes vardag kantas av psykisk och fysisk mobbning och förutom en tjej på ett chat-forum har hon ingen att dela sina mörkaste tankar med.
Hon har starka motiv, men att den späda flickan skulle vara en mördare känns helt osannolikt.

Parallellt med utredningen brottas Jonna med personliga problem i sviterna efter ett tidigare mordfall. På inrådan av sin psykolog bestämmer sig Jonna för att söka efter sitt ursprung i Holland, men hennes adoptivföräldrar är inte lika positiva. Är det av egoistiska skäl eller vet de något om hennes biologiska föräldrar som de inte har berättat?

Stefan Tegenfalk presenterar en riktigt mörk historia om mobbning och andra missförhållanden. Det är lätt att ryckas med trots att boken berör mer än den underhåller. Några väl avvägda ljusglimtar här och där gör att den ganska tunga berättelsen hela tiden håller sig ovanför ytan. Villospåren är skickligt kamouflerade och misstankarna ändrar hela tiden riktning. Ett riktigt välskrivet hantverk som hävs upp ytterligare av mästerlige Reine Brynolfsson.

 

 

 

Nov 012012
 

”Livlinan” är den tionde boken om sportagenten Myron Bolitar. Tyvärr har inte alla böcker översatts till svenska och i den mån de har översatts har det inte gjorts i kronologisk ordning. Som ljudböcker är det ännu sämre ställt då man helt struntat i att producera flera av dem som ljudböcker. Jag skulle kunna doktorera i ämnet men lämnar det nu.
”Livlinan” är i alla fall Harlan Cobens senaste ljudbok på svenska.

Myron Bolitar brukar bli personligt involverad i sina klienters problem och i ”Livlinan” fortsätter han på den inslagna vägen. Den här gången är det den f.d tennisstjärnan Suzze Trevantino som behöver hans hjälp. Höggravida Suzze har hastigt lämnats av sin make, rockstjärnan Lex Ryder efter att hans faderskap ifrågasatts i ett inlägg på Suzze`s facebooksida. När Myron söker upp Lex på en nattklubb i New York får han även en snabb skymt av sin svägerska som tillsammans med hans lillebror varit försvunnen i sexton år. Varför hon dyker upp just nu och vad det kan ha för samband med meddelandet på facebook och Lex Ryders rockkarriär är frågor Myron Bolitar måste söka svaret på.
Det ligger många gamla lögner och personliga tragedier begravda i den här historien där vissa är livsfarliga och inte tål dagsljus alls, medan andra kommer att slå till på ett mer personligt plan.

”Livlinan” är inte det bästa Harlan Coben skrivit men jag gillar den ändå. Han skriver alltid spännande med många oväntade vändningar. Dessutom gillar jag hans språk som är fullt av fantastiska liknelser, gärna lite överdrivna som ger hans böcker en perfekt mix av spänning och humor.

Reine Brynolfsson är uppläsare som vanligt numera på Harlan Cobens böcker och det är självklart ingen nackdel.

okt 092012
 

”Gräspojken” är Christer Lundbergs debutroman. Han är mest känd för sitt radioprogram Christer i P3 men har även medverkat i ”På spåret” och är medlem i synthpopbandet Universal Poplab.

”Gräspojken” är som han själv beskriver det en rövarhistoria och visst är berättelsen helt osannorlik, men jag anar att det finns fler självupplevda episoder i boken än historien om den blå pallen.

Huvudpersonen är tolvårige Kalle som bor i Majorna med sin snälle men hårt drickande pappa, lillebror Björn samt mamma Bodil som inget hellre vill än att åka till Indien för att finna sig själv.
Om den här familjen verkar en smula underlig är det bara början på hur den här historien kommer att utveckla sig de närmaste månaderna. När Kalle av en slump upptäcker att det är cannabisfrön i nymfparakiten Aslans fågelmat börjar en plan ta form. Inspirerad av tv-serien Miami Vice samt nyvunnen kunskap i Marijuanaodling efter en misslyckad bilsemester till Amsterdam börjar plantor växa och pengar rulla in. Som världens yngste knarkkung distrubierar nu Kalle Göteborgs hippaste drog – Aslanweed.

”Gräspojken” har en skön avslappnad ton rakt igenom. Allvarliga bekymmer och kriminella handlingar svävar osynligt förbi utan att moraliseras. Det är en lättsmält skröna som får vara i fred utan gränser mellan rätt och fel och bara vara just vad den är, en skön historia.
Att Christer Lundberg läser sin egen bok känns givet. Han har en behaglig röst som passar perfekt till den här ljudboken och de utländska karaktärerna tolkas med stor humor.
Jag hade några riktigt roliga timmar tillsammans med ljudboken ”Gräspojken” blandat med tankar från ett 80-tal man minns med skräckblandad förtjusning.

 

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...