”Värt att dö för” är en helt fristående bok om Jack Reacher som tidsmässigt tar vid i efterdyningarna av ”61 timmar”.
Det är en något mörbultad Jack Reacher som gör entré i det 15:e äventyret som Lee Child skapat åt honom. På väg mot Virginia passerar Jack Reacher Nebraska någonstans på den amerikanska landsbygden. Bara ett kort stopp, en enda övernattning på traktens motell. Men som så många gånger förr ruvar även den här lilla avkroken på en mörk hemlighet och Jack Reacher lämnar sällan eller snarare aldrig en sådan plats förrän han har städat upp – ordentligt.
Reacher fattar ganska omgående misstanke om att allt inte står rätt till i den lilla staden. Traktens befolkning är slutna, beter sig märkligt och visar tydliga tecken på rädsla. Det framgår snart att det är en familj vid namn Duncan som härskar över hela bygden och dess invånare. Det är nästan lite Törnrosdalen över det hela.
Stämningen är hotfull och Duncans skyr inga medel för att bli kvitt den snokande före detta militärpolisen.
Men den ljusskygga affärverksamhet de bedriver lockar till sig fler aktörer och snart kryllar den ödsliga trakten av både italienare och iranier.
För att spetsa till historien ytterligare finns det en väl bevarad hemlighet om en flicka som försvann spårlöst för länge länge sen.
Trots en ganska rörig historia med många diffusa karaktärer att hålla ordning på är ”Värt att dö för” ett klart lyft gentemot den förra, ”61 timmar”. Som vanligt är språket enkelt och rakt på sak. Skottlossningar och slagsmål är omsorgsfullt formulerade, och vem kan, på gott och ont beskriva ett knytnävsslag mer detaljerat än Lee Child?
Två Reacherböcker på raken var nog lite to much både för er och för mig. Jag hade som bekant lite svårt att hålla isär de båda ljudböckerna i mitt förra inlägg. Jag känner mig således ganska mätt på Jack Reacher och det kommer dröja innan jag besöker USA:s ödemarker igen, men man undrar ju om han inte har lite kärlek på gång igen den käre Reacher om han nu kommer fram någon gång till den där militärbruttan i Virginia…..
….Magnus Roosmann då? Jo, han var lika bra som han brukar vara – precis som vanligt.
