Paul Hjelm Paul Hjelm | Ljudboksbloggen
Aug 082011
 

Med högt ställda förväntningar intar jag finfåtöljen, sätter på mig lurarna, väl förberedd och redo att möta Arne Dahls nya specialenhet Opcop, en hemlig operativ enhet inom Europol som kan liknas vid ett europeiskt FBI.

Viskleken är först ut i en planerad kvartett av kriminalromaner. Som anhängare till Arne Dahls tidigare svit om den nu nedlagda A-gruppen känner jag mig bekväm med karaktärerna redan från början. Persongalleriet är nämligen i stort sett är detsamma. Chef för den hemliga enheten är Paul Hjelm som förfogar över några av Europas vassaste poliser, däribland A-gruppsbekante Arto Söderstedt.

Historien börjar på ett G20-möte London där en kines blir påkörd när han ska ta sig fram till en av bilarna i kortegen. Den döende mannen hinner viska något i nyss nämnde Söderstedts öra innan han dör. (Viskleken – a Chinese whisper på engelska)
I Stockholm hamnar en möbeltillverkare under polisens lupp då man finner kopplingar till både barnpornografi och samröre med den italienska maffian.
I Hampstead Heath, välkänd park i London upptäcker en fågelskådare liket av en kvinna som mördats under rituella former. För att utöka antalet lösa trådar ytterligare ska även kryptiska mejl från en som kallar sig Ariadne, konspirationsteorier kring  9/11, korrupta regeringar och omfattande utsläpp av miljögifter läggas till det redan trassliga nystanet.

Genom målande betraktelser och välformulerade dialoger förflyttas vi sakta, sakta, runt, runt, fram och tillbaka mot en förmodad upplösning och ett svar på alla vilseledande gåtor. Konversationerna är riktigt ”snygga” men  de är för långa och de inblandade för många, så det uppfattas mer som vilseledande svammel. Viskleken känns mer som en introduktion av den nya romansviten och en presentation av de inblandade. Det är således ganska sömningt och spänningen – nerven, lyser med sin frånvaro.

Johan Rabeus sätt att läsa kan man däremot inte klaga på. Han är inte min favorit men är tillsammans med Stefan Sauk de enda riktiga karaktärsuppläsarna (mitt eget påhittade ord) vi har i det här landet. Han ger liv åt karaktärerna med sitt engagemang och sin behagliga röst. Det som oroar något är att kanske just den behagliga rösten omedvetet tar bort spänningen. Tanken slog mig bara precis nu då jag minns att jag gav både Dan Browns – Gåtornas palats och Jan Vallentins – Strinbergs stjärna bottenbetyg; men det är förhoppningsvis bara tillfälligheter.

Till sist så hoppas jag att Arne Dahl kommer tillbaka i gammalt gott slag á la A-gruppen i nästa bok, så jag slipper sitta och sova i finfåtöljen…

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...